en början
jag läser ju en massa bloggar, ett gäng i alla fall. De är alltid så självutlämnande känns det som. Berättar allt de känner, tycker och tänker. Jag känner och tycker och tänker alltid en massa saker som jag vill säga i skrift. Men på något vis så känns det liksom inte riktigt ok att utsätta sina vänner för allt det där man tänker. Lite självbevarelsedrift i att man kanske behöver hålla vissa saker privat men också att jag liksom inte vill tråka ut folk med hur jag mår och känner mig överlag.
Men här tänkte jag släppa censuren helt, så får vi se om jag någonsin lämnar ut adressen till någon eller bara använder den som en ventil i mitt liv. Appropå det:
Ibland brukar jag snacka om någon form av fort, som en fästning typ. Den är uppbyggd för att hindra alla de där spökena för att tränga in, komma åt mig. Alla de gamla spökena man har i garderoben men som man håller utelåsta för att det är enklast så. Jag har börjat ändra uppfattning lite. Jag har skapat mig en kolonilott istället, som jag liksom vårdar. Pytsar ut lite vatten då och då, klipper lite här och ansar lite där. Håller lite ordning liksom. Har upptäckt att det funkar jäkligt bra. Jag kanske inte tar med så himla många till de bakre delarna av den där kolonilotten, men jag bjuder i alla fall in till lite kaffe och umgänge vid gången, med alla de andra som också tar hand om sina kolonilotter. För alla har vi ju våra kolonilotter att ta hand om.
Ok, i ärlighetens namn är det nog faktiskt så att hittills är det bara en som fått tillträde hela vägen in, rakt in, i det lite smutsiga och trasiga. Ni vet, där man gömmer trasiga spadar och vissna plantor. Fast han vet det nog inte än, jag försöker nog låtsas som att det bara är lite tillfälligt: "oj, här var det stökigt, det måste jag ta tag i".
Det bor en liten narcissist i mig, som gärna vill lägga upp länken till den här oförsörda ventilen i min vanliga blogg men än så länge är jag kluven till om det är vad jag verkligen vill. Inser när jag sitter här och ventilerar att jag mår jäkligt bra av att sätta skrivna ord på saker och ting. Tänker liksom bättre såhär.
Men här tänkte jag släppa censuren helt, så får vi se om jag någonsin lämnar ut adressen till någon eller bara använder den som en ventil i mitt liv. Appropå det:
Ibland brukar jag snacka om någon form av fort, som en fästning typ. Den är uppbyggd för att hindra alla de där spökena för att tränga in, komma åt mig. Alla de gamla spökena man har i garderoben men som man håller utelåsta för att det är enklast så. Jag har börjat ändra uppfattning lite. Jag har skapat mig en kolonilott istället, som jag liksom vårdar. Pytsar ut lite vatten då och då, klipper lite här och ansar lite där. Håller lite ordning liksom. Har upptäckt att det funkar jäkligt bra. Jag kanske inte tar med så himla många till de bakre delarna av den där kolonilotten, men jag bjuder i alla fall in till lite kaffe och umgänge vid gången, med alla de andra som också tar hand om sina kolonilotter. För alla har vi ju våra kolonilotter att ta hand om.
Ok, i ärlighetens namn är det nog faktiskt så att hittills är det bara en som fått tillträde hela vägen in, rakt in, i det lite smutsiga och trasiga. Ni vet, där man gömmer trasiga spadar och vissna plantor. Fast han vet det nog inte än, jag försöker nog låtsas som att det bara är lite tillfälligt: "oj, här var det stökigt, det måste jag ta tag i".
Det bor en liten narcissist i mig, som gärna vill lägga upp länken till den här oförsörda ventilen i min vanliga blogg men än så länge är jag kluven till om det är vad jag verkligen vill. Inser när jag sitter här och ventilerar att jag mår jäkligt bra av att sätta skrivna ord på saker och ting. Tänker liksom bättre såhär.
Kommentarer
Trackback
