funderingar
Jag funderar lite då och då på det här med M's plötsliga försvinnande. Vi spekulerar kring det ibland, skojar lite om det och tycker alla att det är märkligt. Men ingen saknar honom egentligen. Jag har under det här dryga året som jag varit tillbaka inte stött på en enda människa som sagt att de saknar honom. Är inte det lite märkligt? Fanns det ingen här som han hade knutit an till? Jag börjar misstänka att han inte gör det. Känner de där starka känslorna för andra människor och framkallar de där starka känslorna hos andra. Jag var aldrig helt avslappnad och trygg där. Fanns alltid en liten oro att jag skulle göra saker han inte gillade, saker som i hans värld inte var acceptabla. Undrar om han har det annorlunda nu. Jag hoppas att han knyter an på ett annat sätt nu, tror att det skulle vara nyttigt. Utifrån min världsbild i alla fall. Han är en kul kille liksom, men medmänskligheten saknas på något vis.
Jag vet att om någon av mina vänner skulle bara försvinna sådär skulle det kännas. Som att J har försvunnit, fast det är ändå inte samma. När man väl får kontakt med honom är det äkta. Fan vad jag saknar honom ibland. Och skulle T eller I försvinna från mitt liv vet jag faktiskt inte vad jag skulle ta mig till.
Känns ju konstigt att jämföra, men det känns relevant på något vis. Till skillnad från M så vet jag att G har vänner som skulle gå långt för honom. Pratar om honom nu när han är borta och verkligen vill att han ska komma hem. Jag vet att han känner likadant därborta. Det värmer mitt hjärta sjukt mycket. Och utifrån mig då, så är den där osäkerheten långt borta. Både i hans umgänge och i livet i stort, jag tror på mig själv på ett annat sätt nu. Vågar tro att jag är en vettig människa. Sjukt hur mycket man kan inse i efterhand.
Om jag nu ska fortsätta på det här spåret så tror jag att det senaste året har varit sjukt bra för mig. Jag saknar honom som fan, men det har verkligen varit bra att han varit borta. Det hade nog inte funkat annars tror jag. Jag behövde lite andrum. Bara vara själv, bygga bo, spekulera över livet och bara ha mig själv att ta hänsyn till.
Jag vet att om någon av mina vänner skulle bara försvinna sådär skulle det kännas. Som att J har försvunnit, fast det är ändå inte samma. När man väl får kontakt med honom är det äkta. Fan vad jag saknar honom ibland. Och skulle T eller I försvinna från mitt liv vet jag faktiskt inte vad jag skulle ta mig till.
Känns ju konstigt att jämföra, men det känns relevant på något vis. Till skillnad från M så vet jag att G har vänner som skulle gå långt för honom. Pratar om honom nu när han är borta och verkligen vill att han ska komma hem. Jag vet att han känner likadant därborta. Det värmer mitt hjärta sjukt mycket. Och utifrån mig då, så är den där osäkerheten långt borta. Både i hans umgänge och i livet i stort, jag tror på mig själv på ett annat sätt nu. Vågar tro att jag är en vettig människa. Sjukt hur mycket man kan inse i efterhand.
Om jag nu ska fortsätta på det här spåret så tror jag att det senaste året har varit sjukt bra för mig. Jag saknar honom som fan, men det har verkligen varit bra att han varit borta. Det hade nog inte funkat annars tror jag. Jag behövde lite andrum. Bara vara själv, bygga bo, spekulera över livet och bara ha mig själv att ta hänsyn till.
Kommentarer
Trackback
