funderingar
Jag funderar lite då och då på det här med M's plötsliga försvinnande. Vi spekulerar kring det ibland, skojar lite om det och tycker alla att det är märkligt. Men ingen saknar honom egentligen. Jag har under det här dryga året som jag varit tillbaka inte stött på en enda människa som sagt att de saknar honom. Är inte det lite märkligt? Fanns det ingen här som han hade knutit an till? Jag börjar misstänka att han inte gör det. Känner de där starka känslorna för andra människor och framkallar de där starka känslorna hos andra. Jag var aldrig helt avslappnad och trygg där. Fanns alltid en liten oro att jag skulle göra saker han inte gillade, saker som i hans värld inte var acceptabla. Undrar om han har det annorlunda nu. Jag hoppas att han knyter an på ett annat sätt nu, tror att det skulle vara nyttigt. Utifrån min världsbild i alla fall. Han är en kul kille liksom, men medmänskligheten saknas på något vis.
Jag vet att om någon av mina vänner skulle bara försvinna sådär skulle det kännas. Som att J har försvunnit, fast det är ändå inte samma. När man väl får kontakt med honom är det äkta. Fan vad jag saknar honom ibland. Och skulle T eller I försvinna från mitt liv vet jag faktiskt inte vad jag skulle ta mig till.
Känns ju konstigt att jämföra, men det känns relevant på något vis. Till skillnad från M så vet jag att G har vänner som skulle gå långt för honom. Pratar om honom nu när han är borta och verkligen vill att han ska komma hem. Jag vet att han känner likadant därborta. Det värmer mitt hjärta sjukt mycket. Och utifrån mig då, så är den där osäkerheten långt borta. Både i hans umgänge och i livet i stort, jag tror på mig själv på ett annat sätt nu. Vågar tro att jag är en vettig människa. Sjukt hur mycket man kan inse i efterhand.
Om jag nu ska fortsätta på det här spåret så tror jag att det senaste året har varit sjukt bra för mig. Jag saknar honom som fan, men det har verkligen varit bra att han varit borta. Det hade nog inte funkat annars tror jag. Jag behövde lite andrum. Bara vara själv, bygga bo, spekulera över livet och bara ha mig själv att ta hänsyn till.
Jag vet att om någon av mina vänner skulle bara försvinna sådär skulle det kännas. Som att J har försvunnit, fast det är ändå inte samma. När man väl får kontakt med honom är det äkta. Fan vad jag saknar honom ibland. Och skulle T eller I försvinna från mitt liv vet jag faktiskt inte vad jag skulle ta mig till.
Känns ju konstigt att jämföra, men det känns relevant på något vis. Till skillnad från M så vet jag att G har vänner som skulle gå långt för honom. Pratar om honom nu när han är borta och verkligen vill att han ska komma hem. Jag vet att han känner likadant därborta. Det värmer mitt hjärta sjukt mycket. Och utifrån mig då, så är den där osäkerheten långt borta. Både i hans umgänge och i livet i stort, jag tror på mig själv på ett annat sätt nu. Vågar tro att jag är en vettig människa. Sjukt hur mycket man kan inse i efterhand.
Om jag nu ska fortsätta på det här spåret så tror jag att det senaste året har varit sjukt bra för mig. Jag saknar honom som fan, men det har verkligen varit bra att han varit borta. Det hade nog inte funkat annars tror jag. Jag behövde lite andrum. Bara vara själv, bygga bo, spekulera över livet och bara ha mig själv att ta hänsyn till.
en början
jag läser ju en massa bloggar, ett gäng i alla fall. De är alltid så självutlämnande känns det som. Berättar allt de känner, tycker och tänker. Jag känner och tycker och tänker alltid en massa saker som jag vill säga i skrift. Men på något vis så känns det liksom inte riktigt ok att utsätta sina vänner för allt det där man tänker. Lite självbevarelsedrift i att man kanske behöver hålla vissa saker privat men också att jag liksom inte vill tråka ut folk med hur jag mår och känner mig överlag.
Men här tänkte jag släppa censuren helt, så får vi se om jag någonsin lämnar ut adressen till någon eller bara använder den som en ventil i mitt liv. Appropå det:
Ibland brukar jag snacka om någon form av fort, som en fästning typ. Den är uppbyggd för att hindra alla de där spökena för att tränga in, komma åt mig. Alla de gamla spökena man har i garderoben men som man håller utelåsta för att det är enklast så. Jag har börjat ändra uppfattning lite. Jag har skapat mig en kolonilott istället, som jag liksom vårdar. Pytsar ut lite vatten då och då, klipper lite här och ansar lite där. Håller lite ordning liksom. Har upptäckt att det funkar jäkligt bra. Jag kanske inte tar med så himla många till de bakre delarna av den där kolonilotten, men jag bjuder i alla fall in till lite kaffe och umgänge vid gången, med alla de andra som också tar hand om sina kolonilotter. För alla har vi ju våra kolonilotter att ta hand om.
Ok, i ärlighetens namn är det nog faktiskt så att hittills är det bara en som fått tillträde hela vägen in, rakt in, i det lite smutsiga och trasiga. Ni vet, där man gömmer trasiga spadar och vissna plantor. Fast han vet det nog inte än, jag försöker nog låtsas som att det bara är lite tillfälligt: "oj, här var det stökigt, det måste jag ta tag i".
Det bor en liten narcissist i mig, som gärna vill lägga upp länken till den här oförsörda ventilen i min vanliga blogg men än så länge är jag kluven till om det är vad jag verkligen vill. Inser när jag sitter här och ventilerar att jag mår jäkligt bra av att sätta skrivna ord på saker och ting. Tänker liksom bättre såhär.
Men här tänkte jag släppa censuren helt, så får vi se om jag någonsin lämnar ut adressen till någon eller bara använder den som en ventil i mitt liv. Appropå det:
Ibland brukar jag snacka om någon form av fort, som en fästning typ. Den är uppbyggd för att hindra alla de där spökena för att tränga in, komma åt mig. Alla de gamla spökena man har i garderoben men som man håller utelåsta för att det är enklast så. Jag har börjat ändra uppfattning lite. Jag har skapat mig en kolonilott istället, som jag liksom vårdar. Pytsar ut lite vatten då och då, klipper lite här och ansar lite där. Håller lite ordning liksom. Har upptäckt att det funkar jäkligt bra. Jag kanske inte tar med så himla många till de bakre delarna av den där kolonilotten, men jag bjuder i alla fall in till lite kaffe och umgänge vid gången, med alla de andra som också tar hand om sina kolonilotter. För alla har vi ju våra kolonilotter att ta hand om.
Ok, i ärlighetens namn är det nog faktiskt så att hittills är det bara en som fått tillträde hela vägen in, rakt in, i det lite smutsiga och trasiga. Ni vet, där man gömmer trasiga spadar och vissna plantor. Fast han vet det nog inte än, jag försöker nog låtsas som att det bara är lite tillfälligt: "oj, här var det stökigt, det måste jag ta tag i".
Det bor en liten narcissist i mig, som gärna vill lägga upp länken till den här oförsörda ventilen i min vanliga blogg men än så länge är jag kluven till om det är vad jag verkligen vill. Inser när jag sitter här och ventilerar att jag mår jäkligt bra av att sätta skrivna ord på saker och ting. Tänker liksom bättre såhär.
