mickigan

Jag börjar äntligen må lite bättre, överväger till och med att klä på mig vanliga kläder och bege mig ut i den vanliga världen en liten stund imorgon. Har knappt lämnat lägenheten på en vecka, de dagliga utflykterna till sjukhuset har varit den enda friska luften jag har fått den här veckan. Nu har jag i alla fall varit där för sista gången, de har karvat och stuckit mig i halsen för sista gången innan det är dags att plocka bort halsmandlarna, känns jäkligt skönt faktiskt!

Idag har jag till och med orkat plugga en skvätt, det krävdes dock många pauser för sömn men lite har jag plitat ner i alla fall. Förstår inte riktigt hur jag ska få ihop allting till skolan bara eftersom jag ska jobba i helgen. Känns ju lite segt men när jag tackade ja kunde jag ju inte veta att jag skulle ligga däckad en vecka och få det skitstressigt.

Jag fick för övrigt sova hela natten till idag liggandes ner i sängen, trevligt ombyte mot att halvsova sittandes tycker jag.

Håller på och besegrar ett ägg och ett glas o'boy, känns faktiskt som en skön seger med tanke på hur lite jag åt igår och hur dåligt jag har mått senaste dygnet. 13.40 är det dags att besöka öron-näsa-hals igen, ser fram emot det eftersom det kan vara början till slutet på det här helvetet. Samtidigt känns det jävligt obehagligt att behöva gå igenom samma procedur som igår igen med antagligen extra allt.

Jag har verkligen inte tid med det här längre, behöver verkligen plugga men kan inte koncentrera mig alls när jag mår såhär.

Nog tjatat (för den här gången).

följetongen fortsätter. Fick tid hos öron-näsa-hals under förmiddagen. Det konstaterades att bölden var mogen och försök gjordes till att tömma den. Svårt att veta hur äcklig man får vara på sin blogg men ett citat från läkaren var iaf "nu kommer det att smaka jätteäckligt i din mun". Det var sant. Men ingreppet lyckades ändå inte som önskat. Fick åka hem och vänta på att den skulle spricka av sig själv idag eller imorn och en ny tid hos läkaren imorn. Blev även tillsagd att till imorn fundera över om jag vill ha mina halsmandlar kvar eller ej med tanke på att det är tredje gången nu. Jag slipper gärna gå igenom det här igen och har bestämt mig för att svaret är nej, vill inte ha kvar dem...

Dagens lärdom är att det tydligen gör ont när någon karvat med en skalpell och stuckit med nål i halsen. Jag red alldeles för länge på ruset av bedövningssprutan och trodde att jag var på väg mot en förbättring. Icke.

som jag har väntat! Kan öppna munnen mindre än någonsin idag, gud så härligt. Mamma var här nyss och kikade, fan vad skönt det är att ha en läkare som gör hembesök. :) Hon skulle ringa öron-näsa-hals och boka in en tid till mig, så vi får väl se vad dagen har att bjuda mig på. Antagligen jobbiga saker men det kanske leder till att det blir bättre i alla fall. Visste nog redan igårkväll att det här var på väg åt fel håll, värktabletterna slutade fungera och jag var tvungen att sitta i soffan och sova eftersom det inte gick att ligga ner.

Idag har jag två examinationsuppgifter som ska lämnas in och eftermiddagen skulle ha spenderats med att redovisa dem muntligt. Kommer inte att ske, kan jag konstatera. Imorn skulle jag jobba ute i Tillberga, kommer inte heller att hända, fan.

Aja, nu är det som det är.

Det är någon som har bytt ut min hjärna mot sås (alternativt var, om jag ska vara helt ärlig). Känns som att min högra ansiktshalva ska sprängas. Igen! Det här är tredje gången jag har halsböld, de flesta vet inte ens vad det är men jag har dragit på mig det tre gånger nu. Det är inte ok! Den här gången åkte jag ut till mamma doktorn i ganska god tid, dag tre av halsont, innan jag hade hunnit svimma av svullnad. Halsprovet säger streptokocker och Kåvepenin utses som min bästa vän i ett gäng dagar framöver. Fint så trodde jag, då kommer det kännas bättre till imorn. Icke.

Behöver kanske inte tjata så mycket mer om min stackars hälsa förutom att jag är bitter över att jag inte kan gå på Halloweendisco på Kåren ikväll och att jag inte fixar att plugga för att jag mest av allt vill lägga mig ner och gråta och tycka synd om mig sjäv. Men jag kan inte ligga ner på något vis för det gör för ont.

Min mamma är dock fin och ska komma hit med glass och andra förnödenheter.

tack och hej!

sitter på jobbet och slösurfar. Ramlade in på någon form av blogg om kärlek. Läste precis ett inlägg som fick varenda hårstrå på min kropp att ställa sig och ögonen att tåras. Om någon vars livs kärlek dött i en olycka. Det gör mig livrädd ända in i märgen att läsa om sånahär upplevelser. Jag har aldrig blivit av med någon i min närhet, än. Någon gång kommer det ju hända, det händer alla va? Hur skulle jag kunna överleva om någon jag älskar rycktes ur mitt liv?

Jävlar vad blödig man är ibland då.

Så himla infekterat ämne just nu. Ändå kan jag inte låta bli att glida in på det hela tiden. Jag är sjukt kluven i mina åsikter och irriterad över den ständiga smutskastningen där man liksom glömmer bort sakfrågorna. Jag har ingen självklar partitillhörighet utan kommer att rösta med hjälp av uteslutningsmetoden: Vad gör mig minst förbannad?

Vad som gör mig mest förbannad har varenda människa som orkat lyssna fått höra de senaste dagarna, så jag tänkte skriva ner det en gång för alla och sen försöka hålla god min i två dagar till. :) Som politiker och offentlig person har du ett ansvar och det du säger kan i vissa människors öron låta som sanningar. Att då slänga sig med tyckande som inte är grundat på någon form av forskning är i mina öron inte ok. Hur kan politiken få vara så otroligt frånvänd allt vad forskning och vetenskap säger? Hur kan någon med sitt tyckande få ändra förutsättningarna för ett helt land?

Uttalandet som gjorde mig så förbannad gäller ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat och det kanske är lätt att förstå. Men alla uttalanden som sker där jag själv inte har någon koll på forskningsläget, hur ska jag där kunna veta vem som är påläst och vem som snackar skit?

Jaja, val på söndag, sen är det i alla fall slut på cirkusen.

Kände mig trött och seg som fan, satte mig ner och inledde ett blogginlägg om hur osugen jag var på att träna. Fungerade som medicin nästan, nu är jag sugen igen. Jag vet ju att när man känner sig såhär och ändå pallrar sig iväg till träningen känns det alltid så grymt skönt efteråt. Så det är planen, svida om och pallra mig dit trots att det just nu känns sjukt motigt... Hoppas dock på mycket teknik och mindre sparring eftersom jag inte har tränat på typ tre veckor...

Imorn blir lunch med mor på stan och framåt eftermiddagen utflykt till storstan igen för att kika på Hoffmaestro på Grönan tillsammans med Gurras syster. Ska bli nice, och har en känsla av att resten av helgen blir grym också. Lediga helger uppskattas så mycket mer efter brist på det...

Var tvungen att få min telefon uppdaterad och helt blåst på gamla inställningar, sms och tydligen en del kontakter  (märkligt eftersom telefonen var inställd på autosvara på SIM). Den bestämde sig helt enkelt för att balla ur totalt och skrämde mig lite att den inte var med i matchen längre. Men jag kan andas ut och slipper (läs: kan inte tillåta mig själv) köpa ny telefon.

Nej, dags att svida om och sparka igång mig själv...